Två "mindre" romaner av Hjalmar Bergman - kan man läsa dem i dag?

Jag har just läst respektive läst om två romaner av Hjalmar Bergman: "Lotten Brenners ferier" (1928) och "Flickan i frack" (1925). De här två romanerna samsas i en volym av HjB:s Samlade skrifter, dels av omfångsskäl (de är tillsammans inte mer än 270 sidor), dels säkerligen på grund av det gemensamma persongalleriet. Annars är böckerna mycket olika. 

”Lotten Brenners ferier” är till genren närmast en pikaresk med en originell huvudperson: den 34-åriga docenten i jämförande anatomi Lotten Brenner, en kvinna med stark självkänsla trots sin – av författaren ständigt påpekade – fulhet. Av en kamratkrets vid universitetet skickas hon på en semesterresa till en badort vid Tysklands Östersjökust, där hon kommer åtskillig oreda åstad, ungefär som herr von Hancken vid Iglinge brunn mer än 100 år tidigare (en ättling till denne spelar en viktig roll i boken). I romanen får vi också återknyta bekantskapen med Johan Markurell, med tvekan godkänd student 1913, nu jurist och en rätt tvetydig figur i berättelsen. 

En annan gestalt med lite oklar agenda är greve Ludwig von Battwhyl, en ung släkting till Lotten. I ”Flickan i frack”, som utspelar sig några år tidigare, har han en mer framträdande och mer positiv roll (medan Lotten Brenner och hennes akademiska kolleger snarast är staffage). Titelfiguren är Katja Kock, nybakad student som inte får köpa en klänning till studentbalen och som i trots lånar sin brors frack, uppträder i den och ställer till skandal i den inskränkta Wadköpingssocieteten. Ludwig uppträder som Katjas riddare och räddare, och kärleken spirar mellan de unga tu (naturligtvis inte utan fnurror på tråden). Och Katja tas till nåder av staden.

”Lotten Brenners ferier” är en rätt typisk Hjalmar Bergman-roman: humoristisk i tonen men pessimistisk i tendensen och full av originella personager. Humorn är rätt hårt åtgången av tidens tand (och tilltalade inte alla kritiker ens 1928), men författarens inlevelse i och medkänsla med sina diktade figurer gör verkan även i dag. ”Flickan i frack”, däremot, är säkert Bergmans ljusaste roman, en leende idyll där inte ens hotet om social ostracisering kan tas på fullt allvar. En gång i tiden lästes den som ungdomsbok; nu läses den väl föga, om alls, men det är en förtjusande liten roman, en bagatell som det krävs en mästare för att åstadkomma.

Peter A. Sjögren

Sonja Svensson, styrelseledamot i Hjalmar Bergman Samfundet skriver: "Jag fick genom en god vän  veta att ett Bergmanporträtt skänkts till min gamla Uppsalanation Södermanland-Nerikes av Sven Delblanc i mitten av 80-talet. Båda var hedersledamöter där. Antikvarien sände mig ett foto på porträttet som visade sig vara ett provtryck av Gösta Ottossons tavla som sitter i foajén på Hjalmar Bergmanteatern i Örebro. Hade i sammanhanget tur i två avseenden: när jag sökte på nätet hittade jag samma tryck till försäljning och köpte in det och ett av de fotos teatern har lagt ut visar porträttet på foajéväggen."

, styrelse4ledamot